Befinner jag mig och där finns inga skit som jag behöver bli påmind av. Vill inte vakna igen och bli slagen av den bisarra verkligheten. Att se deras äckliga hånflin rakt uppe i mitt ansikte gör bara att jag vill dra täcket över mig och stanna kvar där och titta uppe mot dem skära himlen... Ta en nypa salt med det här inlägget för att det mörka är en del av min personlighet som jag måste lära mig att leva med, resten av mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar