Farväl, älskade basket

Idag fick jag besked att jag inte kommer att följa med till Kina. Det är jättetråkigt att få veta det. Men samtidigt visste jag det innerligt på något sätt pga jag inte har tränat något alls. Jag har ju varit sjuk i många veckor och nyss blev jag äntligen tillräckligt mycket frisk att kunna orka träna med mera.

Men nu när jag fått veta att jag inte är uttagen till Kina, så känns det tomt på något sätt... Att basketen bara helt plötsligt har förlorat sin mening för mig, bara så här...

"poff!"

Ett par kompisar säger att det bara är besvikelsen som säger det. Men... Mitt hjärta känns verkligen annorlunda jämfört med förra petningen. Förra petningen var mest...känslor som vrede och frustration...
Men den här gången känns det verkligen annorlunda... Att basketen har förlorat sin betydelse för mig, att det inte gör mig glad och ger mig glädje länge... Förut var det annorlunda, jag gav allt för basketen, jag blev alltid glad att komma till träningarna även om det var h-vetes träningar, coachen var hemsk eller väldigt tuff träningspass, så kunde jag gå ut med ett stort leende på munnen efteråt. Att åka hem och tänka mig bort tillbaka till basketen... Ja, basketen var mitt allt.
Men på vägen hit till idag har basketens kraft blivit bara svagare och svagare... Motivationen bara tynar bort hela tiden. Jag fick kämpa på att hitta nya färger till det och måla på, hela tiden. Att försöka behålla motivationen pga mina starkaste egenskaper på planen var min enorma spelförståelse samt förmågan att läsa spelet. Men...Nej..

Också har jag offrat så mycket tid för basketens skull i väldigt många många år... Från jag var cirka 14 år gammal tills nu. Att jag fick säga nej tack till t.ex. kurser som kunde ge mig jobb, resa bort med kompisar, att få fira midsommar ute på min familjs torp ihop med min familj (midsommar, då var vi ute på mästerskap och tävlade...), att pröva på andra idrotter som t.ex. yoga, att satsa mer tid på mina gamla förhållanden (ja, det tärde på mina förhållanden tyvärr, att jag lämnade dom och åkte iväg till träningsläger, resa bort med mera väldigt mycket, så påverkade det relationerna med mina ex.) istället... Att inte kunna fira min födelsedag (jag fyller år 3 maj) och det är för det oftast träningsläger eller turneringar under maj och juni... Då kunde jag inte få fira min födelsedag, precis som jag önskade mig, med min familj och vänner... Alltså menar jag att jag inte kunde festa som jag precis önskade mig utom fick hålla gränserna..
Ja, det är så mycket som jag har lagt åt sidan för basketens skull.

Med tiden har jag börjat omprioritera mitt liv... att jag nu är 33 år gammal (jag vet att det inte syns på mitt utseende... ;) ) och det känns att jag verkligen vill göra andra saker istället.. Att resa oftare, träffa nya folk, utveckla mig, få möjlighet att skaffa familj med någon person som jag fattar tycke för, att få gå på kurser som t.ex. fotografering eller ashtanga yoga...

Men... jag är ändå väldigt mycket tacksam att jag har fått upplevt så mycket med basketen, att den har gett mig så mycket, att ta ansvar, att bli självmedveten om mig själv och mina gränser, att lära mig hur jag fungerar i en grupp, att lära mig hantera konflikter, att kunna kommunicera med varandra, att få se mycket av världen, att få träffa människor från olika länder... Men nu får det räcka..
Tack, älskade basketen, för allt! Någon gång måste det ta slut och det känns bra att göra det här nu...

Farväl, underbara och härliga basketen! Ses i ett annat liv...

me |,,/, basketball

Men jag kommer att vara basketledare/baskettränare för ungomdarna, självklart! Vill ju ge mina erfarenheter och egenskaper på planen till ungdomarna, så kan de ta med dom med pondus ut i den stora och vilda världen... ;) Alltså pratade jag om att sluta spela basket som aktiv... =)



EDIT: En kompis frågade mig OM jag blev uttagen till Kina, så skulle jag fortsätta med basketen och jag säger ärligt självklart pga det är ju själva motivationen... Utan det, vad finns det kvar? Jo, EM i Tyskland år 2008 och OS på Taiwan år 2009, men nej, det är för långt bort och ... det känns inte så viktigt för mig... Plus jag blir bara äldre och äldre... Så..